Ibland blir det inte som man tänkt sig, se bara hur galet allt är just nu. I början av året skrev jag om att försöka hitta tillbaka till mig själv, att vara lycklig även om jag inte kan bli en mamma.
Men Just nu känner jag mig lite vilsen, jag känner mig tom, uppgiven. Jag vill inte ge upp men känner någonstans att jag har det. En gång i tiden hade jag en plan, och till viss del gissar jag att jag har uppfyllt delar av den men inser att man kanske inte ska förlita sig på en plan, för det blir aldrig riktigt hur man tänkt sig ändå.
Jag trodde aldrig att det skulle vara så här svårt att bli gravid. Jag trodde att vi skulle ha ett eller kanske till och med två barn nu, att jag skulle vara en mamma. Men jag är inte det, och vet inte om jag nånsin kommer vara det. Jag är så glad för mina vänner och bekanta som har barn eller ska få, men samtidigt är jag så extremt avundsjuk att det gör ont.
Jag gillar mitt liv, jag har en underbar man, vänner, familj men jag har en längtan som jag inte vet hur jag ska komma över. Att sluta tänka på det är inget alternative, jag har testat, jag har nog testat allt. Och nu, nu försöker jag hitta ett sätt att känna mig mindre vilsen, tom, uppgiven.
Så nu tittar jag och min man efter en hund, en ny familjemedlem, kanske blir lättare att ta sig vidare.. att acceptera läget.
Men tills vi hittar en ny familjemedlem, ska jag fortsätta sy, måla, promenera och bara vara. Och försöka känna mig mindre vilsen.
